Oförlåtligt

Jag önskar att du inte hade varit den du har blivit.
Jag önskar att du inte hade gjort och sagt alla de där sakerna.
För hur kan jag rättfärdiga och känna att det är okej att sitta här och önska att du var här annars?
Hur kan tankarna gå till dig och vilja se ngt positivt.
Varför vill jag att du ska sitta hemma i soffan och vänta på mig när jag kommer från jobbet?
Varför vill jag somna bredvid dig varje natt och vakna vid din sida varje morgon?
Varför kan jag inte få inse och släppa?
Varför är du alltid i mina drömmar?
Vad gör du kvar i mitt liv egentligen?
Efter allt du gjort?
Jag hatar att jag saknar dig så mycket att det gör ont i delar av mig jag inte trodde jag kunde ha ont i..
Jag hatar att jag sitter och gråter över dig just nu..
Du är så verkligen inte värd det..
Men på något sätt verkar jag inte kunna låta bli.
Du är inte och kommer aldrig igen vara samma person som du en gång var..
Den där söta killen på 15 år, som generade mig något fruktansvärt genom att berömma mig under en gympalektion där vi spelade Volleyboll..
Han finns inte kvar och ju förr jag inser det ju snabbare kanske jag kan komma vidare..
Vi förändras ständigt, allt som händer påverkar oss förändrar oss.
Om du kan, välj en förändring som är bra och är positiv..

Jag vill inte känna mig ensam längre..